Radon upptäcktes år 1900 av den tyske fysikern Friedrich Ernst Dorn när han studerade sönderfallet av radium. Han kallade det ursprungligen för "radiumemanation". Radon erkändes senare som ett eget grundämne och fick sitt nuvarande namn 1923.

Radon är en radioaktiv, färglös och luktfri ädelgas. Vid extremt låga temperaturer kan den anta en gulaktig färg, men i rumstemperatur är den helt osynlig. Eftersom radon är en ädelgas reagerar den sällan med andra ämnen, men dess radioaktivitet gör den potentiellt farlig.
På grund av sin radioaktivitet har radon begränsade användningsområden, men den har använts i vissa forsknings- och medicinska sammanhang:
Radon är en av de största orsakerna till lungcancer efter rökning. Det bildas naturligt vid sönderfall av uran i berggrunden och kan tränga in i byggnader via marken. Eftersom radon är en gas kan den lätt inandas, och dess radioaktiva sönderfallsprodukter kan skada lungvävnaden. Därför rekommenderas regelbundna radonmätningar i bostäder och arbetsplatser, särskilt i områden med höga radonhalter i marken.
Radon finns naturligt i jordskorpan och frigörs kontinuerligt vid sönderfall av radioaktiva ämnen som uran och radium. Eftersom det är en gas sprids det lätt genom marken och kan ansamlas i inomhusmiljöer, särskilt i källare och dåligt ventilerade utrymmen.