Grundämnet zink

Upptäckt och historia

Zink har använts av människor i tusentals år, men det var först på 1700-talet som det erkändes som ett grundämne. Den tyske kemisten Andreas Marggraf lyckades framställa ren zink år 1746 genom att reducera zinkoxid med kol. Redan långt tidigare användes dock zink i legeringar, såsom mässing, där det kombineras med koppar.

Egenskaper

Zink är en blåvit metall som är relativt hård men samtidigt formbar vid uppvärmning. Den har god elektrisk ledningsförmåga och är motståndskraftig mot korrosion, vilket gör den användbar i många industriella applikationer.

Användningsområden

Zink används inom en mängd olika områden, bland annat:

• Galvanisering av stål och järn för att skydda mot rost
• Framställning av legeringar såsom mässing och nysilver
• Medicinska och farmaceutiska produkter, inklusive hudsalvor och kosttillskott
• Batterier, särskilt alkaliska och zink-luft-batterier
• Gjutning och produktion av komponenter i fordon och elektronik

Risker och säkerhet

Zink är ett viktigt spårämne för människor och behövs för en rad biologiska funktioner, men för höga halter kan vara skadliga. Inandning av zinkångor, till exempel vid svetsning av galvaniserade metaller, kan orsaka en tillfällig sjukdom som kallas "zinkfrossa". Överdrivet zinkintag via kosttillskott kan också störa kroppens balans av andra mineraler, såsom koppar.

Naturlig förekomst och utvinning

Zink förekommer naturligt i jordskorpan och finns främst i mineraler som sfalerit (zinksulfid). Den utvinns genom smältning och elektrokemiska processer. De största producenterna av zink är Kina, Peru och Australien.

Specifika egenskaper

• Atomnummer: 30
• Atommassa: 65,38 u
• Antal protoner: 30
• Antal neutroner (vanligaste isotopen): 35
• Antal elektroner: 30
• Densitet: 7,14 g/cm³
• Smältpunkt: 419,5 °C
• Kokpunkt: 907 °C
• Elektronkonfiguration: [Ar] 3d¹⁰ 4s²