Grundämnen.com/Uppslagsbok/Elektronegativitetsvärde

Elektronegativitetsvärde

Det går att tilldela varje grundämne ett elektronegativitetsvärde, detta värde anger grundämnets atomers förmåga att dra till sig elektroner från andra atomer. Ju högre elektronegativitetsvärde, desto större förmåga har atomerna att dra till sig elektronerna i en bindning. Halogenerna, syre samt kväve är starkt elektronegativa grundämnen (flour har högsta värdet, 4.0). Alkalimetallerna är starkt elektropositiva grundämnen (francium har lägsta värdet, 0.7), elektropositivitet är motsatsen till elektronegativitet och är ett mått på ämnets vilja att ge bort elektroner.

Exempel där elektronegativiteten spelar roll

Väteklorid (HCl) är en färglös gas med kraftigt stickande lukt, den löses lätt i vatten och lösningen kallas saltsyra. Vätekloridmolekylen bildas genom sammanslagning av en väteatom och en kloratom, väteatomens ensamma elektron slår sig ihop med en av elektronerna från kloriden - de båda får därigenom ett ädelgasskal, och bindningen är kovalent (de delar på ett elektronpar). Sammanslagningen orsakar frigörelse av energi, vilket också här innebär att bindningen är stark, och det krävs lika mycket energi för att bryta och reversera bindningen. Men de olika grundämnenas elektronegativitetsvärden skiljer, 3.0 för klor och 2.1 för väte, vilket gör att kloratomen "drar" hårdare i bindningselektronerna än vad väteatomen gör. Detta medför att kloränden av molekylen kommer att ha en negativ laddning, medan väteänden har en positiv laddning - vilket innebär att molekylen har både en pluspol och en minuspol, den är en dipol. Totalt sett är molekylen dock oladdad.


Skrivet av Stefan Johansson
Texten publicerades 2020-06-24


Skriv en kommentar