Grundämnet lutetium (Lu)

Allmänt om grundämnet lutetium

Lutetium är en hård och kompakt silvervit metall, och det sista grundämnet i ämnesklassen lantanoiderna. Lutetium korroderar i fuktig luft, men är motståndskraftig mot korrosion i torr luft. Lutetium är en relativt ovanlig metall, men finns ändå i större mängder i jordskorpan än t.ex. silver.

Lutetiums användningsområden

Rent kommersiellt finns bara få användningsområden, detta då lutetium är relativt svårt och dyrt att producera, till skillnad från övriga lantanoider - som lutetium inte heller nämnvärt skiljer sig från rent kemiskt. Viss användning förekommer dock inom t.ex. oljeindustrin där man använder lutetium som en katalysator vid bensinkrackning i oljeraffinaderier. Likaså kan den radioaktiva isotopen ¹⁷⁷Lu användas vid viss cancerbehandling.

Det finns även en anna intressant radioaktiv lutetium-isotop, ¹⁷⁶Lu, som har en halveringstid om ca. 38 miljarder år. Denna används framför allt vid åldersbestämning av t.ex. meteoriter.

Kort historik om lutetium

Grundämne 71 upptäcktes 1906 av både den österrikiske veteskapsmannen Carl Auer von Welsbach, den franske kemisten Georges Urbain samt den amerikanske kemisten Charles James, oberoende av varandra. Urbain och Welsbach föreslog olika namn på det nyupptäckta grundämnet, men då Urbain var först med att beskriva hur lutetium kunde separeras fick hans förslag företräde. Namnet lutetium kommer från det latinska namnet för Paris, Lutetia.

En tidigare benämning för lutetium är cassiopeium (med kemiskt tecken Cp), särskilt i tysk litteratur.