Grundämnet kväve (N)

Kväve är grundämne 7 i periodiska systemet, detta tal är även atomnumret för kväve vilket betyder att kväve har sju protoneri sin atomkärna. Den kemiska beteckningen för kväve är Noch grundämnet hör till ämnesklassen diatomiska icke-metaller.

Engelskt namn
Nitrogen
Kemiskt tecken
N
Atomnummer
7
Grupp
15
Period
2
Relativ atommassa
Atommassa
14,0067 u
Densitet
1,2506 kg/m3
Smältpunkt
63,14 K   (-209,86 ℃)
Kokpunkt
77,35 K   (-195,65 ℃)
Upptäckt år
1772
Upptäckt av
Daniel Rutherford

Allmänt om grundämnet kväve

Kväve är en mycket vanlig gas som utgör ca. 78 % av jordens atmosfär, bundet i form av kvävgas (N2). Men trots detta är luftens kväve ändå bara några procent av jordens totala kväveförråd. Kväve finns nämligen bundet i flera olika kemiska föreningar tillsammans med kol, väte och syre; hos växter, svampar, bakterier och djur ingår kväve bl.a. i de essentiella proteinerna samt DNA-molekylen, och är en mycket viktig beståndsdel till allt levande. Det finns även bakterier som klarar av att spjälka kvävemolekylen, som annars är starkt bunden. De separerar kväveatomerna och binder samtidigt väteatomer till dem, och skapar således ammoniak (NH3).

Kort historik om kväve

Kvävets upptäckt kan egentligen tillskrivas flera personer. Dels engelsmannen Daniel Rutherford som 1772 först upptäckte att den gas som han hade isolerat kunde kväva eld, men även den svenske kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele som samma år kom fram till att den luft vi andas bestod av både syrgas och något som han kallade "skämd luft" - vilket alltså var kvävgas.

Det var dock den franske kemisten Antoine Laurent de Lavoisier som först insåg att den skämda luften var ett helt eget grundämne. Det internationellt erkända namnet nitrogene (av latinets nitrogenium) etablerades 1790 genom att sambandet mellan kväve och salpetersyra upptäcktes. Det svenska namnet kväve tillkom 1795 på initiativ av Pehr von Afzelius och Anders Gustaf Ekeberg för ämnets eldkvävande förmåga.

Kväves egenskaper, framställning och användning

Kvävgas är en färglös gas vars kemiska reaktivitet är relativt trög, till följd av att molekylen N2 binds med hjälp av en trippelbindning som är mycket svår att lösa upp. Men då man till exempel genom elektriska urladdning tillför mycket energi kan man lätt sönderdela kvävgasmolekyler till enskilda atomer, som i sig lätt reagerar med andra ämnen. Exempelvis kan man vid elektrisk urladdning i luft få som resultat kvävemonoxid (NO) som kan användas som muskelavslappnande, samt dikväveoxid (N2O) som i andra ord brukar benämnas lustgas. Om en kväveatom binds till två syreatomer bildas istället kvävedioxid (NO2), vilket träffas på i avgaserna från förbränningsmotorer och som är en giftig gas.

Indirekta användningsområden

Kväve har även indirekta användningsområden. Då flytande kväve har en temperatur av -196 ℃C är det ett väldigt vanligt kylmedel, på bland annat sjukhus där det användas för att bevara bland annat vävnadsprover, spermier och äggceller. Det användas även för att kyla ner utrustning som t.ex. magnetkameror och även för att snabbt kunna kyla ned matvaror utan att iskristaller bildas. Vid metallurgiska processer kan kvävet även användas som skyddsgas, kväve förekommer även i glödlampor.

Flytande kväve används som kylmedel

Flytande kväve är extremt kallt och vanligt att det används som kylmedel


Skrivet av Stefan Johansson
Texten uppdaterades senast 2019-10-18


Skriv en kommentar